Ett matinlägg

I mitt och Jonas förhållande är det i princip alltid jag som lagar mat. Dels för att jag tycker att det (oftast) är ganska roligt och dels för att jag vill äta nyttigt. Jonas förstår liksom inte problemet i att äta smörgås till frukost, lunch och middag medan jag är ganska insatt i näringsämnen och vad som är bra att äta, särskilt med tanke på att vi är vegetarianer båda två. Jag gillar också idén med ekologiskt, närproducerat och att laga mat från grunden vilket tar tid både i matvarubutiken och i köket. Men så kom gurkan och ville inte äta mat som jag lagade vilket har gjort att det blivit nästan bara burkmat. Men nu börjar han tycka lite mer om maten som vi äter men det ställer ju ännu högre krav på att vår mat är bra, vi kan ju inte precis mixa en ostmacka till middag. Jag vill desutom gärna göra fruktpureer, egen gröt, eget bröd osv men tiden räcker helt enkelt inte till. Jag skulle behöva vara någon slags 50-talshemmafru för att kunna laga den mat jag skulle önska med hembakat bröd och egenkokad tomatsås och jag inser det och hatar att jag ändå går runt med dåligt samvete. För det är skillnaden mellan mig och Jonas. Han ser inte något problem med om gurkan skulle växa upp på burkmat och har därmed inget dåligt samvete. Det gör mig irriterad, inte på Jonas utan på mig. Jag skäms över att gurkan äter burkmat. Jag kanske borde göra något politiskt av det hela. Se burkmaten som en del i den feminstiska kampen. Min son äter burkmat och jag har inte dåligt samvete över det, typ.