saltet

En sak har jag märkt sen vi fick barn. Man får hundra tips om allt och alla vet det rätta att göra i en viss situaion. Mycket kommer från bvc. En sak jag har lärt mig är att lyssna och ta allt med en nypa salt. Eller ibland en näve (detta är en bedömningsfråga från fall till fall hur mycket salt som behövs). Det gäller att tänka efter vad vi tycker och vad som blir bäst för oss. På bvc tycker dom att det är dags för gurkan med ett eget rum där han kan sova. Det tycker inte vi, han ska sova inne hos oss lååång tid framöver för vi tror på samsovning. Dom säger också att han inte borde äta något på nätterna "för det behöver inte barn i hans ålder". Först hetsas det som fan om att det ska ammas hur mycket som helst, bröstet ska slängas fram i tid och otid och det här med att bli väckt hela nätterna är helt enkelt bara att stå ut med. Men så poff vid 8 månader är det inte längre aktuellt, då ska han inte alls amma på nätterna mer. Fast han vill. Och när vi testar att få honom att somna om på natten utan att äta något går det inte. Han panikskriker i en timme eller så trots närhet och försök att få honom att somna om. Men efter lite gröt så somnar han på någon minut. Han är uppenbarligen hungrig på natten. Och det är så konstigt det här med amningen att nu verkar det som att bvc vill att jag slutar amma. Amningen som nu äntligen funkar på ett ultimat sätt när jag inte ammar på dagarna utan bara på kvällen och natten. Jag har lagom mycket mjölk så jag blir inte bunden till att passa tider och pumpa ut å hålla på. Jag känner mig bekväm och fri nu och tycker att amningen oftast känns som en mysig stund. Men då är det dags att stoppa in bröstet i BHn igen för nu ska gurkan äta gröt eller den där vällingen som han fortfarande inte vill ha fast vi gett honom nästan varje kväll i 6 veckors tid. Jag blir så trött. Det är bara att ta fram saltet.