jämställdhetångest

Jonas hade en kollega som bor några hundra meter från oss. Han och hans tjej skulle också ha barn ungefär samtidigt som vi. Dom tyckte att vi borde träffas när vi bor så nära och har barn i samma ålder. Innan barnen föddes slutade kollegan på jobbet men dom hördes ibland och "vi borde ses" fortfarande. Men vi sågs aldrig. Idag träffade jag på kollegans tjej på öppna förskolan, vi har aldrig tidigare träffats men vi förstod kopplingen när vi hörde den andras barns namn. Hon tyckte att vi borde ta tag i det här med att träffas. Och ja, det vore jättekul att umgås med dom, särskilt med tanke på att Jonas inte har någon kompis med småbarn och han gillar verkligen sin kollega. MEN det är så jävla typiskt. Nu ska vi flickvänner fixa en träff när det är våra pojkvänner som känner varandra. Många män, med Jonas inräknad, verkar ha svårt med sociala relationer, ordna middagar eller bara bestämma en fika på stan. Det händer liksom inte, men många har flickvänner/fruar som sköter den biten. Och sen blir det tragiskt vid en separation för då försvinner alla gemensamma vänner med frun eftersom det var hon som ordnade med alla sociala kontakter, jag har sett det många gånger. Men jag vägrar. Det är faktiskt Jonas vän och även om jag gärna träffar dom så får han faktiskt se till att det blir av, annars kommer han aldrig utveckla den egenskapen.