Majas brev

Godmor Maja hade skrivit ett brev som hon läste upp på barnavälkomnandet. Världens finaste.

Hej hej Alve!

Nu är du äntligen här. Äntligen, för oj vad jag har väntat. Inte visste jag när det här året började att det skulle präglas så mycket av just det, längtan och väntan. Några dagar efter nyår citerade din mamma Marit Bergman och skrev ” This is the year it all will happen”. Då förstod jag inte vidden av de orden, jag tänkte vaddå? 2009 är inte året allt kommer hända, detta är ett mellanår, sista året på det första decenniet detta millennium, visst, men det kommer inte gå till historien som året då allt hände. Nej, jag förstod inte alls vad din mamma menade skulle hända som var så himla speciellt det här året. Några dagar senare berättade hon att hon var gravid. Och sen började en evinnerlig väntan. Först innan vi överhuvudtaget fick prata om att du skulle komma, jag fick bita i läppar och hålla hårt i skinn för att inte försäga mig, bubbla över med det hemliga och fantastiska som väntade. Och sen när alla fick veta och barnmorskan uttalade det magiska datumet började nedräkningen till 090909. En väntan som mättes i dagar som långsamt tickade ner tills det inte vara några dagar kvar alls. Men inte heller då var det dags, väntan fortsatte vackert, tills en onsdag kväll då jag fick ett sms innehållandes orden ”första värken.” Då skruvades väntan upp, det blev mer en otålig spänning och varje gång telefonen gav ifrån sig ljud började mitt hjärta slå dubbelslag. I ett dygn gick jag med hjärtat i halsgropen och ett krampaktigt tag om telefonen och kunde inte slappna av, inte koncentrera mig. När kvällen kom åkte ni äntligen in till BB, din mamma, din pappa och du i magen. Den natten sov jag ingenting. Det var alldeles förspännande. För du föddes ett knappt år efter att USAs första svarta president twittrat sig hela vägen till Vita huset. Och självklart kunde inte dina föräldrar vara sämre, så hela natten droppade det in små twittermeddelanden som talade om fosterhinnor, utvidgningar och lustgas. Jag var klistrad och uppdaterade varannan sekund. Och tillslut, mitt på dagen, fick jag äntligen veta att nu var du här. Nu hade du kommit. Nu kunde jag sluta vänta.

Nu är du här, född rakt in i finanskriser och pandemier. Det är konstigt att vänta på nån som man inte vet vem det är. Och det är konstigt att man kan tycka så fruktansvärt mycket om någon som man inte riktigt känner. Att du kan uppta så mycket av min tankeverksamhet, trots att du när vi ses mest brukar ägna dig åt att sova, kanske i min famn, om jag har tur. Nej, jag känner inte dig än. Men dina föräldrar känner jag ganska väl skulle jag vilja påstå, och jag är så himla glad att just de bestämde sig för att skaffa barn tillsammans. Inget har någonsin känts mer logiskt, självklart eller smart. Jag vet inga vettigare personer, inga som jag hellre skulle vilja förde sina gener vidare och tillsammans uppfostrade världens bästa barn. Och jag är så himla glad att jag får vara med på ett litet hörn, av helt egoistiska skäl såklart, för min egen skull, men också för att jag tror att det krävs en by för att fostra ett barn, och den by som det krävs för att fostra dig är jag gärna en del av.

Nu är du äntligen här, och det är det största som har hänt. Men jag är inte så säker på att din mamma hade rätt. Det här var inte året då allt hände. Men det var året då allt började. Och jag ser framemot fortsättningen. Fortsättningen med dig.