insomning

Det är inte riktigt som jag trodde det skulle vara att få barn. Det mesta är mycket lättare än jag förväntade mig. Det finns så mycket skräckhistorier, typ du kommer gå runt som i ett grått töcken på grund av sömnbrist, du kommer inte hinna äta, duscha och du kommer aldrig hinna ens säga hej till din partner! Så blev det ju inte alls. Däremot är det så mycket man som förälder måste ta ställning till hela tiden, saker jag inte alls tänkt på innan. Napp är ett typexempel. Sömn ett annat. Vi har valt att ha gurkan hos oss i sängen, han sover i sin mjuka hundsäng som blir en budgetvariant till dom där babynestena som finns att köpa. Men nu börjar vi fundera på hur han ska kunna somna själv. Hittills har jag ammat honom till sömns men det håller ju inte på sikt. Vi har försökt få honom att somna själv, han gallskriker och vi ger upp. Det gör ju ont i hjärtat när han skriker och vi vet att vi kan trösta honom men låter honom ligga där ändå. Även om vi ligger bredvid hela tiden och klappar på honom känns det så svårt. Snyft, snyft, varför tar ni inte upp mig? Tycker ni inte om mig mer? Snyft. Snälla ta upp mig. Snyft. Hur lätt är det att låta bli att ta upp honom när han telepaterar det in i våra huvuden? Samtidigt som det inte känns bra att börja typ gå runt och vagga honom till sömns för då lär vi få fortsätta med det. Gah! Fast nu ikväll somnade han tillslut, 40 minuter av mer eller mindre skrik som kändes som en evighet. Men tillslut blev han lugn, tittade mig i ögonen (med trötta trötta ögon) och somnade sedan in. Puh jag är helt slut jag med, godnatt!