Förlossningen!

Jag måste ju skriva ner den obligatoriska förlossningsberättelsen! Blir rätt långt men ni får väl skumläsa, kul att skriva ner allt för min egen skull att ha kvar, man glömmer så fort. Mitt minne av förlossningen skiljer sig säkert på sina ställen från Jonas eller barnmorskans bilder. Det är lite som att återberätta något som hänt när jag var jävligt full ungefär.

Onsdag klockan 18: Jonas kom precis innanför dörren från jobbet och jag låg i soffan och glodde på Ally McBeal (som vanligt). Jag kände en konstig känsla i magen. Jag tänkte tanken att något var på gång, ett tecken, men om det var förlossningen eller bara förvärkar till den visste jag inte. Vi gick en promenad innan middagen och jag fick stanna tre gånger på vägen för att jag fick värkar, rätt korta, kanske 20 sekunder. Sen hem och äta middag och vid niotiden efter ytterligare några värkar bestämde vi oss för att betrakta det hela som igång. Dags att börja spara på krafterna, vila och äta alltså. Vi gick och la oss med TENS-apparaten igång. Funkade några timmar sen ville jag inte ligga ner längre så vi gick upp, jag satt i fåtöljen och vi tände ljus och lyssnade på Sophie Zelmani som följde oss genom hela förlossningen. På sennatten sov jag lite mellan värkarna som kom glesare. I samband med att värkarna började blev jag väldigt illamående och dålig i magen, sprang på toa mest hela tiden och det höll i sig hela förlossningen.

Torsdag förmiddag: Värkarna upphör helt. Segt som fan. Dagen går långsamt.

Torsdag 18: Värkarna börjar igen och jag är trött. Somnar till mellan värkarna men det är så hemskt att vakna av värk eftersom smärtan stegras hela tiden och jag vaknade inte förrän den var rätt rejäl och då blev det svårt med koncentrationen och andningen. Värkarna kommer tätare och blir längre och vid 21.30 ringde vi förlossningen där det var fullt. Avvaktade lite till. Vid elva ringde vi igen och det var fortfarande fullt men när jag berättade att jag varit så dålig i magen och knappt kunnat äta eller dricka på över ett dygn blev det alldeles tyst i luren. Kom in, sa hon. Dom kunde inte utesluta att jag var magsjuk så jag fick ett specialrum som bara fanns ett ledig i Stockholm - på SÖS. Glada blev vi och satte oss i bilen.

Torsdag 23.40: Inskrivning, mätning av CTG, öppen 4 cm. Hurra! Det var en skön känsla att ha passerat latensfasen. Försökte dricka lite saft men kräktes. Fick dropp för att få i mig vätska. Efter alla mätningar och när droppet är borta står jag upp vid ett gåbord och "dansar" till Sophie Zelmani vilket jag kommer fortsätta med i princip hela tiden ytterligare nio timmar. Jag fattar inte hur jag orkade stå så mycket med tanke på så lite sömn, mat eller ens ordentlig vätska men det gjorde jag. Vid 03 började jag använda lustgas vilket blev min bästa vän förlossningen igenom.

Fredag 04.30: Öppen 7 cm, de tar hål på fosterhinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bönans huvud för att kunna se hur bönans hjärtljud reagerar på mina värkar. Hjärtljuden går ner vid varje värk men återhämtar sig fort. Vid 06 är jag helt öppen och nu är det dags! (trodde vi alla). Det var gryning med en underbar soluppgång ute och jag tänkte att jag skulle föda ett morgonbarn. Vackert! De förberedde för krystning men huvudet ville inte sjunka ner de sista centimetrarna. Dom trodde att bönan låg konstigt med huvudet. De ställde och la mig i diverse olika ställningar för att få ner huvudet sista biten men det hände inget på många timmar. Konstigt nog upplever jag dessa timmar som att de gick jättesnabbt, jag andades på med lustgasen och gjorde som dom sa åt mig.
Fredag 10.45: Huvudet har kommit ner sista biten och krysningen börjar, först på förlossningspall, sedan halvsittandes i sängen. Nu fick jag säga hejdå till min älskade vän genom förlossningen - lustgasen (hehe inte Jonas ;) ). All smärta nu känns på riktigt och det gjorde ONT. Men det är egentligen inte smärtan som var värst utan obehagskänslan att man inte vet hur det ser ut, hur det kommer gå, oron att gå sönder totalt osv. Jag tänkte inte så mycket i det läget men jag tänkte i alla fall inte att jag ångrade mig utan fokuserade mer på att det här är det sista, snart är det över, det är bara att stå ut. Men jag skrek! Det spände och drog och när det var som värst kändes det verkligen som att jag gick sönder helt totalt och brutalt vilket jag inte gjorde visade det sig senare.

Fredag 11.31: Bönan kommer ut med ett stort slurp! :D